pust..flås..stööön!
hääällo!
Jag har liksom inte orkat skriva i bloggen. Eller jo, orkat har jag. Har bara fått dåligt samvete varenda gång jag ens tänkt tanken att göra det eftersom att jag har betydligt viktigare (=jobbigare) saker att pränta ner. I sann Hultman anda har jag istället skjutit skiten framför mig. En jättebra taktik, som nu har gett mig inte ett, utan hela tre examinations arbeten att skriva klart innan maj månad når sitt slut. Känns toppen.
Hur som helst, efter att ha mottagit hotfulla logginlägg på min facebook från caroline, så vågar jag inget annat än skriva i bloggen..
Jag var på återträff med mina gamla kamrater från högstadiet i lördags. Tio år sedan, är det vi sprang ut från aulan tillsammans! Helt otroligt..vad fort tiden går! Högstadiet var en bra period i mitt liv, det är jag otroligt glad för. Många andra beskriver nog högstadiet som den värsta tiden i livet. Man levde liksom i tron om att den lilla plats kallad central skolan var hela världen. I den världen kretsade allt kring oss, allt vi gjorde, allt vi sa, vilka kläder man hade, vem som var fullast på festen, det var det viktigaste av allt. Hade nog inga framtidsutsikter alls.
Nu står (sitter för tillfället) jag här, tio år senare och kan konstatera att jag faktist blev äldre. Äldre och klokare.. Det trodde man inte då, inte jag iallafall. Det kändes som att jag skulle vara på central skolan, ha samma vänner och samma liv förevigt. Man var liksom "vuxen", vuxen och fullärd. Och alla som inte var av den åsikten, de var flänga och fattade noll!
Återträffen iaf, det fattades några skulle jag vilja påstå. Vi var bara 15 tror jag. Av ca 120. Snacka om den ultimata uppslutningen. Nix..
Några personer till hade jag önskat dit, jag men annars var de flesta som jag saknat där. Vi hade kul i allafall, det var nästan som "på den gamla goda tiden":-)
Dinkie var förstås i sitt esse den lömska hyndan. Inte nog med att jag fick kånka runt på henne inne på krogen (to much to drink), sen var hon tydligen tvungen att vända på kakan dagen efter. Jag läste hennes blogg och insåg direkt att hon mådde så dåligt över hur full hon varit, men istället för att skriva om sig själv så hade hon kokat i hop lögner och förtal om mig. Ju mer jag läst desto mer hämndlysten blev jag, det måste jag erkänna. Dinkie gjorde nämligen en riktigt miss i bilen, på väg hem från la stada. Efter att ha konsumerat ett X antal mjölkdrinkar var hennes mage inte riktigt vad den borde, full och hämningslös som hon var släppte hon av en riktigt rökare. Vad hon inte tagit med i beräkningarna var att pga av fyllan hade hon inte samma spänst i stjärten som vanligt och med rökaren kom också tillbehör. Som tur var hade vi våtservetter i bilen och dinkie fick stiga av en liten stund, på en trevlig åker. Sen åkte vi hem.
(fortsättning följer under bilderna...)
På bilden ovan blir dinkie utburen av åslund, tyvärr kunde hon pga av medvetslöshet inte närvara hela kvällen. Snäll som jag är, avslutade även jag min kväll, för att fixa skjuts åt oss hem.
Hurvida mina avslöjanden om Dinkie är sanningsenliga eller ej, det är upp till var och en att tolka. Hon började smutskastingen och det är inte första gången.. Tycker hon borde tvingats att inse vid det här laget att hon mött sin överman (kvinna)?!
Nog om detta..
Idag är det "bara" 76 dagar kvar tills vi flyttar! 76 dagar av lång väntan. 76 dagar det är ju nästan en evighet?!
Jag och konstapeln pratar inte så mycket om hur vi ska renovera och göra i ordning längre av någon anledning. Kan vara så att vi insett att det bara leder till ovänskap?! Hmm.. Märkligt att man kan tycka så olika!
När vi skulle flytta ihop i nuvarande lägenheten blev det nästan slutet för vårt förhållande haha. Det värsta störobjektet för husfriden var Konstapelns vedervärdiga, gigantiska plast fikus. Fy fan, jag ryser av bara
ordet" ---plaaaast fiiiiikus"!. Trodde jag hade lagt det trädet bakom mig, men jag nu när jag skrev om det, kan jag känna hur allt rörs upp till ytan igen. Oj, vilka gräl vi hade om det. Konstapeln hade ju "jobbat och slitit i flera år" för att kunna köpa fanskapet och vägrade att göra sig av med det. Som tur var gick han tillslut med på att lämna ut styggelsen "på foder", varpå Leroy var vänlig nog att ta emot det, på obegränsad tid. Med löfte om att Lars skulle få ta tillbaks det när än han ville. Tycker mig dock ha märkt små tendenser av att Kontapeln fantiserar om att ta tillbaka trädet nu när vi köpt hus. hjälp...
Skulle mina farhågor besannas, att jag kommer hem en dag och möts av den fasansfulla synen, trädet, i mitt hem, har jag garderat mig och tänkt ut några nödlösningar. Inga av dem innehåller att trädet överlever. En tanke är ju att jag smetar in trädstammen med leverpastej innan jag sticker till skolan. Viktigt för att planen ska fungera är ju att hundarna är ensamma hemma. Ni får själva föreställa er resultatet av detta. En annan lömsk plan är att placera en spegel nära trädet, (det här är lite mer långsökt) och att jag står där varje morgon och sprayar mitt hår. Enligt mina beräkningar borde trädet inom en ganska snar framtid vara brandfarligt. Det är då jag placerar ut en eller två ljusstakar med stearinljus/värmeljus i närheten av helvetet. Förhoppningsvis kommer trädet att självantända om ljusen tänds och trädet är placerat tillräckligt nära dem. Viktigt då, är ju att jag också har en brandsläckare eller dylikt så att jag kan släcka elden så snart jag ser att trädet är tillräckligt förkolnat för att vara bortom all räddning. Tror den planen är en sista utväg. Det tredje alternativet är ganska simpelt, det går ut på att jag själv, biter, sliter, skär och klipper så mycket jag bara orkar i skiten (trädet) när Konstapeln är på jobbet, och sen skyller jag allt på Ziri när han kommer hem.. Konstapeln har hotat mig vid något tillfälle och sagt att om jag vägrar bo med trädet, så får jag flytta. Jag kommer ALDRIG att vänja mig vid tanken på att bli rumskompis med en stor jävla plast fikus, om ni undrar varför jag gjort mig besväret att koka i hop ovanstående planer. Värt att tillägga är kanske att jag redan när Leroy tog över trädet, försökte försäkra mig om att det aldrig skulle komma hem igen. Jag försökte muta Leroy med en tusenlapp för att förstöra trädet och säga att det hänt en olycka. Synd bara att han vägrade.
I går var jag på kyrkis med Leia, mamma och Rasmus. Det var sommaravslutning. Mamma och Rasmus kom hem till mig innan, vi hade ju bestämt att vi skulle ta följe de där tre metrarna till kyrkan. Jag satt på toaletten i godan ro när mamma kom. Ohyfasd som hon är ställde hon sig i dörröppningen och gluttade på mig. Det var ok tyckte jag, hon pratade ju samtidigt. Sen kom Rasmus också, då börjde jag känna mig som en apa i bur på zoo å skrek åt dem att:
jag kan väl för fan få torka mig i fred iallafall?! Det fick jag. Men mamma blev sur, och påstod att jag var på dåligt humör. Jag tror det var hon som blev på dåligt humör eftersom att hon inte fick glutta mer. När vi om till kyrkan skulle vi sjunga allihop, "den sommartid nu kommer". Leia satt i mitt knä så jag tänkte vara ett gott fördömme och började sjunga högt och ljudligt. Faktum är att jag sjöng så högt jag kunde, både ljudmässigt och tonmässigt. Tyvärr uppskattades inte min skönsång, ungen i raden framför vände sig om och stirrade, Leia skrattade så hon spottade mig i fejset och mamma fräste åt mig att hålla käften. Säkert för att hämnas att jag skrek åt henne när hon skulle glutta. När vi sjungit klart gick vi ut på kyrkans gräsmatta och tittade på teater. Det handlade en prins som skulle rädda en prinsessa från draken. Draken spelades av en stor hårig hund. Trist för barnen som satt i raden längst fram... Draken var nämligen sugen på deras korvar! Han gjorde därför en liten avstickare från "scen" för att stjäla från barnen. Han glufsade i sig säkert 2 korvar innan de fick stopp på honom, haha! De var kul tyckte jag. Men så har jag alltid varit skadeglad också..
häääj!
Jag har liksom inte orkat skriva i bloggen. Eller jo, orkat har jag. Har bara fått dåligt samvete varenda gång jag ens tänkt tanken att göra det eftersom att jag har betydligt viktigare (=jobbigare) saker att pränta ner. I sann Hultman anda har jag istället skjutit skiten framför mig. En jättebra taktik, som nu har gett mig inte ett, utan hela tre examinations arbeten att skriva klart innan maj månad når sitt slut. Känns toppen.
Hur som helst, efter att ha mottagit hotfulla logginlägg på min facebook från caroline, så vågar jag inget annat än skriva i bloggen..
Jag var på återträff med mina gamla kamrater från högstadiet i lördags. Tio år sedan, är det vi sprang ut från aulan tillsammans! Helt otroligt..vad fort tiden går! Högstadiet var en bra period i mitt liv, det är jag otroligt glad för. Många andra beskriver nog högstadiet som den värsta tiden i livet. Man levde liksom i tron om att den lilla plats kallad central skolan var hela världen. I den världen kretsade allt kring oss, allt vi gjorde, allt vi sa, vilka kläder man hade, vem som var fullast på festen, det var det viktigaste av allt. Hade nog inga framtidsutsikter alls.
Nu står (sitter för tillfället) jag här, tio år senare och kan konstatera att jag faktist blev äldre. Äldre och klokare.. Det trodde man inte då, inte jag iallafall. Det kändes som att jag skulle vara på central skolan, ha samma vänner och samma liv förevigt. Man var liksom "vuxen", vuxen och fullärd. Och alla som inte var av den åsikten, de var flänga och fattade noll!
Återträffen iaf, det fattades några skulle jag vilja påstå. Vi var bara 15 tror jag. Av ca 120. Snacka om den ultimata uppslutningen. Nix..
Några personer till hade jag önskat dit, jag men annars var de flesta som jag saknat där. Vi hade kul i allafall, det var nästan som "på den gamla goda tiden":-)
Dinkie var förstås i sitt esse den lömska hyndan. Inte nog med att jag fick kånka runt på henne inne på krogen (to much to drink), sen var hon tydligen tvungen att vända på kakan dagen efter. Jag läste hennes blogg och insåg direkt att hon mådde så dåligt över hur full hon varit, men istället för att skriva om sig själv så hade hon kokat i hop lögner och förtal om mig. Ju mer jag läst desto mer hämndlysten blev jag, det måste jag erkänna. Dinkie gjorde nämligen en riktigt miss i bilen, på väg hem från la stada. Efter att ha konsumerat ett X antal mjölkdrinkar var hennes mage inte riktigt vad den borde, full och hämningslös som hon var släppte hon av en riktigt rökare. Vad hon inte tagit med i beräkningarna var att pga av fyllan hade hon inte samma spänst i stjärten som vanligt och med rökaren kom också tillbehör. Som tur var hade vi våtservetter i bilen och dinkie fick stiga av en liten stund, på en trevlig åker. Sen åkte vi hem.
(fortsättning följer under bilderna...)
På bilden ovan blir dinkie utburen av åslund, tyvärr kunde hon pga av medvetslöshet inte närvara hela kvällen. Snäll som jag är, avslutade även jag min kväll, för att fixa skjuts åt oss hem.
Hurvida mina avslöjanden om Dinkie är sanningsenliga eller ej, det är upp till var och en att tolka. Hon började smutskastingen och det är inte första gången.. Tycker hon borde tvingats att inse vid det här laget att hon mött sin överman (kvinna)?!
Nog om detta..
Idag är det "bara" 76 dagar kvar tills vi flyttar! 76 dagar av lång väntan. 76 dagar det är ju nästan en evighet?!
Jag och konstapeln pratar inte så mycket om hur vi ska renovera och göra i ordning längre av någon anledning. Kan vara så att vi insett att det bara leder till ovänskap?! Hmm.. Märkligt att man kan tycka så olika!
När vi skulle flytta ihop i nuvarande lägenheten blev det nästan slutet för vårt förhållande haha. Det värsta störobjektet för husfriden var Konstapelns vedervärdiga, gigantiska plast fikus. Fy fan, jag ryser av bara
ordet" ---plaaaast fiiiiikus"!. Trodde jag hade lagt det trädet bakom mig, men jag nu när jag skrev om det, kan jag känna hur allt rörs upp till ytan igen. Oj, vilka gräl vi hade om det. Konstapeln hade ju "jobbat och slitit i flera år" för att kunna köpa fanskapet och vägrade att göra sig av med det. Som tur var gick han tillslut med på att lämna ut styggelsen "på foder", varpå Leroy var vänlig nog att ta emot det, på obegränsad tid. Med löfte om att Lars skulle få ta tillbaks det när än han ville. Tycker mig dock ha märkt små tendenser av att Kontapeln fantiserar om att ta tillbaka trädet nu när vi köpt hus. hjälp...
Skulle mina farhågor besannas, att jag kommer hem en dag och möts av den fasansfulla synen, trädet, i mitt hem, har jag garderat mig och tänkt ut några nödlösningar. Inga av dem innehåller att trädet överlever. En tanke är ju att jag smetar in trädstammen med leverpastej innan jag sticker till skolan. Viktigt för att planen ska fungera är ju att hundarna är ensamma hemma. Ni får själva föreställa er resultatet av detta. En annan lömsk plan är att placera en spegel nära trädet, (det här är lite mer långsökt) och att jag står där varje morgon och sprayar mitt hår. Enligt mina beräkningar borde trädet inom en ganska snar framtid vara brandfarligt. Det är då jag placerar ut en eller två ljusstakar med stearinljus/värmeljus i närheten av helvetet. Förhoppningsvis kommer trädet att självantända om ljusen tänds och trädet är placerat tillräckligt nära dem. Viktigt då, är ju att jag också har en brandsläckare eller dylikt så att jag kan släcka elden så snart jag ser att trädet är tillräckligt förkolnat för att vara bortom all räddning. Tror den planen är en sista utväg. Det tredje alternativet är ganska simpelt, det går ut på att jag själv, biter, sliter, skär och klipper så mycket jag bara orkar i skiten (trädet) när Konstapeln är på jobbet, och sen skyller jag allt på Ziri när han kommer hem.. Konstapeln har hotat mig vid något tillfälle och sagt att om jag vägrar bo med trädet, så får jag flytta. Jag kommer ALDRIG att vänja mig vid tanken på att bli rumskompis med en stor jävla plast fikus, om ni undrar varför jag gjort mig besväret att koka i hop ovanstående planer. Värt att tillägga är kanske att jag redan när Leroy tog över trädet, försökte försäkra mig om att det aldrig skulle komma hem igen. Jag försökte muta Leroy med en tusenlapp för att förstöra trädet och säga att det hänt en olycka. Synd bara att han vägrade.
I går var jag på kyrkis med Leia, mamma och Rasmus. Det var sommaravslutning. Mamma och Rasmus kom hem till mig innan, vi hade ju bestämt att vi skulle ta följe de där tre metrarna till kyrkan. Jag satt på toaletten i godan ro när mamma kom. Ohyfasd som hon är ställde hon sig i dörröppningen och gluttade på mig. Det var ok tyckte jag, hon pratade ju samtidigt. Sen kom Rasmus också, då börjde jag känna mig som en apa i bur på zoo å skrek åt dem att:
jag kan väl för fan få torka mig i fred iallafall?! Det fick jag. Men mamma blev sur, och påstod att jag var på dåligt humör. Jag tror det var hon som blev på dåligt humör eftersom att hon inte fick glutta mer. När vi om till kyrkan skulle vi sjunga allihop, "den sommartid nu kommer". Leia satt i mitt knä så jag tänkte vara ett gott fördömme och började sjunga högt och ljudligt. Faktum är att jag sjöng så högt jag kunde, både ljudmässigt och tonmässigt. Tyvärr uppskattades inte min skönsång, ungen i raden framför vände sig om och stirrade, Leia skrattade så hon spottade mig i fejset och mamma fräste åt mig att hålla käften. Säkert för att hämnas att jag skrek åt henne när hon skulle glutta. När vi sjungit klart gick vi ut på kyrkans gräsmatta och tittade på teater. Det handlade en prins som skulle rädda en prinsessa från draken. Draken spelades av en stor hårig hund. Trist för barnen som satt i raden längst fram... Draken var nämligen sugen på deras korvar! Han gjorde därför en liten avstickare från "scen" för att stjäla från barnen. Han glufsade i sig säkert 2 korvar innan de fick stopp på honom, haha! De var kul tyckte jag. Men så har jag alltid varit skadeglad också..
häääj!
Kommentarer
Postat av: Therese
hahaha nu har du vänt på allt! varför inte erkänna din gamle fyllhund? =)
Trackback
