theresehultman

Har gått omkring och skrutit senaste veckan över min "imunnitet" mot vinterkräksjukan. Leia hade ju det för över en vecka sedan, och jag blev inte smittad. Nattens händelser pekar dessvärre på motsatsen. Jag är precis som alla andra dödliga och det kan min spysmakande trut och sönderbrända bakdel intyga. Trodde fan min sista stund var kommen. Flera gånger. Men även den spådomen visade sig vara fel, eftersom jag sitter här i skrivande stund. Tyckte så jävla synd om mig själv och skickade ut ett sms i morse till de jag kunde fiska sympati från. Konstapeln skrev så sött tillbaka
"men ojoj, min stackars älskling, det var inte bra! puss puss"
Caroline verkade mest nöjd att hon själv sluppit, men menade på att om hon skulle få det, så skulle det vara nödvändigt att det skedde på engång, eftersom att hon skulle i väg och jobba sen. Mamma tyckte det var "tråkigt" och undrade om jag tyckte att "livet sög". Ringde senare upp Konstapeln sen för att få berätta min hemska historia lite mer nogrannt, så att han skulle tycka ännu mer synd om mig. Tyvärr satt han i en bil med de hårda gubbarna, förlåt, grabbarna bestående av Leroy, Tony och Morgan mfl.  och ville så klart framstå som hårdkokt själv, för att passa in i det salta gänget. Första han säger:

- "Tjeeeena Spyan!
Är du röö i röva?!"

Han mjuknade så klart lite när jag berättade min hjärtskärande historia om natten jag genomlidit med ca 20 minuters paus mellan skit o spy. Tror han tyckte synd om mig iallafall?!

Ah fy fan. Detta va ju ingen solskens historia. Missar grannens "klädparty" gör jag också. Suck...
 Och troligen skolan i morgon, men det sistnämnda sörjer jag ej.