theresehultman

Fan vad jag hatar skator. Äckliga fågelskrällen. Jag som är en djurvän i vanliga fall...
Det bor en hel generation med skator i grannens stora silvergran. Den står precis utanför vårt sovrumsfönster.
Klockan 3:00 drar de i gång med sitt skränande. Skatorna. I natt frågade jag Konstapeln om han inte hade någon kompis, som av händelse ägde ett hagelgevär. Jag såg framför mig hur jag skulle springa ut med geväret, fet och fylld av vrede, i endast trosorna (som är för små som allt annat) med stjärtklykan halvt blottad, och ställa mig under granen och blåsa av ett par salvor. Sen skulle jag skratta, så där galet. Som häxor och psykon gör på tv. Muhahaha Muhaha! Ja, ni vet.
Konstapeln påstod iallafall, att hans kompis Anders hade ett hagelgevär.
-Låna det då, sa jag
- Men det är ju synd om dem, de har ju ungar nu och grejer, sa Konstapeln.
Jag trodde först han menade grannens ungar, och fattade inte om han trodde jag hade tänkt skjuta skatorna när barnen var ute. Fattade dock ganska snabbt att han syftade på skatornas ungar.
Sen låg vi där och lyssnade på skränet en stund, vilket inspirerade Konstapeln till en lysande idé. Att lägga ut förgiftad skatmat. Inte vet jag varför det skulle vara bussigare mot skatbarnen? Nu fantiserar jag om en hink med arsenik och något som skator gillar att äta. Hängandes i silvergranen.
Enda som stoppar mig än så länge är väl samvetet.
To be continiue...