theresehultman

I dag börjar övertiden. Jag som var så säker på att jag skulle få tidigare. Men tjii fick jag. Istället får jag gå här med mina svullna ballongfötter och undrar NÄR han tänkt komma?

I natt vaknade jag flera gånger och verkligen kände efter om jag hade några känningar. Jag drömde att jag ringde förlossningen. Vaknade och kände efter. Drömde att jag ringde mamma och berättade att det dragit igång. Vaknade och kände efter. En fet hund hoppade mig rakt i magen. Jag tänkte, nu måste det väl ändå hända grejer. Inget hände. Jag vände mig om i sängen och fick Konstapelns knä tryckt rakt i magen. Jag kände efter. 
Jag hade inga som helst känningar. 

Så nu vet ni det. Inga känningar. 

Förutom i fötterna då. Med risk för att låta som Jossan, men tänk om det är en blodpropp?
Det ömmar faktist lite i vaden. Som ett blåmärke ungefär. Fötterna är på bristningsgränsen till explosion. Det sticker i dem, de domnar och de är så jävla fula. Sprängs de inte snart, så sliter jag av dem själv.  

Påtal om Jossan så har hon hävdat rätten att få tillbaks sin säng. Jag har hennes säng. Tänkte att den var min nu. Så är ju reglerna när Jossan lånar saker av annan familjemedlem. När Jossan själv lånat ut saker, gällde tydligen inte den regeln. Hursom helst, läget var ju lite illa valt, men jag är ändå glad för jag ville ju gärna ha en ny säng. Så en smula tacksamhet förtjänar hon. Jossan. Tror att vi ska åka och köpa den nya idag, så här ser den ut: