theresehultman

TROTS
TROTS
TROTS

På senaste har jag
ofta känt mig totalt misslyckad            
Som mamma

Min fina goa tjej, lyssnar inte ett skit på vad jag säger
Allt är tvärt emot
Hon flamsar
Tramsar
Skriker
Gapar
Totalt ofokuserad på allt vad man ber henne om

Det krävs en ängels tålamod för att inte bli förbannad
och skrika rakt ut
Vem har en ängels tålamod?
Inte jag
Att man kan bli så arg
På den man älskar mest 

När man bett ungen ta på sig kläderna 25 gånger
När man tjatat och hotat
Och tillslut får syn på ungen som:
Tagit på sig brallorna ut och in, bak och fram
Stoppat båda sina ben, i ett byxben
Samt dragit tröjan över huvudet
Men "glömt" att stoppa i armarna i ärmarna
Möjligtvis att ena armen är i stoppad
Om man har tur
Då går luften och orken ur

Striden som utkämpades innan ovanstående scenario
Den, när kläderna skulle väljas ut
Att enas om vad lilla fröken skulle ta på sig
Den ska vi inte ens prata om

Bara en sådan sak som att tänderna ska bli borstade
Och sen skölja munnen
Och torka den?
Kan man det utan att riva ner varenda handduk i badrummet?
Tydligen inte

Tänk att det ska vara så skoj att säga bajskorv

Och

Bajsmamma
BAJSMAMMA
BAAAAAAAJSMAMMA

Bajsmamman känner sig helt jävla uppgiven
Men tur är väl då
Att bajsmamman är läskunnig
Och kan förstå att hon är långt i från ensam
om att vara en bajsmamma

Plötsligt kändes allt mycket bättre:

Citat ur "Trotsboken"


*"Livet med en 4-åring kan ofta beskrivas som jättarnas kamp med våldsamma sammandrabbningar, en kamp där alla medel är tillåtna. Tidigare har livet med barnet varit ganska enkelt och tätt. Någon gång kring 4-årsåldern kommer man in i en återvändsgränd och känner sig totalt hjälplös. De stratigier man använt tidigare i uppfostran och samvaron med barnet fungerar inte längre. Det blir kaos hemma."

*"Föräldrarna känner sig totalt misslyckade. De hör sig själva säga och göra saker de aldrig trott om sig. Men all denna kamp är nödvändig! I sin styrka och känslighet behöver barnen i själva verket kampen."

*"Många av oss föräldrar som tänkt oss en demokratisk och "stillsam" uppfostran där vi lugnt talar barnet till rätta, blir helt förtvivlade när vi inte klarar av att behålla lugnet och själva börjar skrika och gorma och kanske till och med tar hårt i barnet. Vi tycker att vi misslyckats helt och anklagar oss själva: jag, som är barnets förälder och som älskar henne mest av alla, är den som blir så ursinnig på henne och uppför mig så fel."

*"Kampen är urjobbig, ibland kan man känna att man inte tycker om ungen. Men det är förälderns uppgift att strida med barnet och hjälpa henne ur det här förvirrade tillståndet som 4-årsåldern innebär."

*"Barnet behöver vår ilska och vårt motstånd. Man inte bara får lov att bli fruktansvärt arg på sin trilskandes 4-åring, man bör och behöver bli arg."