theresehultman

Jag är förkyld så inni h*vete.
Det är synd om mig.
Jag tycker det.
Inget går liksom åt mitt håll idag.

Leia = minitonåring, trotsmadame utan dess like.
Säger jag si, säger hon så
Säger jag nej, säger hon jo
Säger jag Jo, säger hon nej
Osv.

Fashinerande ålder, den där trotsåldern.
Dessutom har hon redan börjat planera för hur hon ska trotsa mig och vad hon inte tänker göra, ganska långt fram i tiden.
I morse:

Leia: Du mamma! När jag blir stor, då tänker jag aldrig laga mat!
Jag: jasså?
Leia: Du får laga mat till mig då, jag kanske kan städa men inte laga mat
Jag: Ok? Ja, det går väl bra
Leia: Men mest ska jag sitta och titta på vad Lars gör 
Jag: Ja, det låter ju som en bra plan..

Åter till hur synd det är om mig.
Igår nös jag så jag trodde att en av två alternativ inträffade:
A: Mitt revben gick av
B: Mitt revben fick en spricka
Satan vad ont det gjorde. Hörde hur det knäckte till nästan och jag kunde knappt sova på den sidan sen.
Idag känns det lite bättre, vilket får mig att tro att ingen av de övre alternativen stämde ändå.

Vår hemtelefon fungerar inte. Den fungerar ungefär var tredje dag. Helt schizo..
Min utbetalningslapp från försäkringskassan fungerade inte heller. Försökte lösa in den, men det gick inte.
Måste ringa FK. När telefonen nu kan tänkas fungera.

Hade tänkt ringa och beställa tapet till Lill-Lars rum idag också. Men - Vår telefon funkar ju inte...Har ju typ 5 spänn på min mobil, å de tänker jag inte offra på varken försäkringsakassan eller tapeter. 

Slutklagat. Nu ska jag gå å dra något gammalt över mig