theresehultman

I går var jag och konstapel Lars och kikade på ett hus. Vi skulle ju gärna vilja ha ett eget hus, konstapeln och jag. Problemet är ju bara att hitta ett. Eller köpa ett snarare...Nu återstår det att se, om vi får denna kåk eller ej! Under visningen bytte Lars tillfälligt skepnad från konstapel till inspektör och inspekterade allt som inspekteras kunde. Följande fel hittade han:
1. garaget var sönder möglat.
2. efter att ha lyst in med ficklampa och tryckt in så mycket han kunde av kroppen, utan att riskera att fastna, i krypvinden avslöjande han ännu ett misstänkt fall av mögel/fukt i isoleringen. Vidare kunde han även konstatera att det faktist syntes fukt ända in genom väggen
3. Golvet i vardagsrummet sviktade, kanske pga av hans vikt, kanske pga av fukt, eller ev. att det varit en vägg där innan.
4. Det luktade unket i tvättstugan
5. Det luktade unket i trädgården, efter att storebror Per släppt väder.
Dessa fel, speciellt det sistnämda ska vi i morgon, ta dit en snickare för att undersöka hur allvarligt läget är och hur det skall åtgärdas. Snickaren är vår kompis Leroy. Vi vär där igår kväll och frågade om han kunde hjälpa oss, det kunde han. Det var bra tyckte vi. Ziri tyckte också det var jättebra, hon blev så glad så hon lämnade en brun, avlång, stinkade present i hans kök. Hur som helst när Leroy kikat på huset ska vi ta ställning om det bli budgivning från vår sida eller ej!
Jag kunde mest konstatera att jag gillade huset och jag kommer att sörja en stund om vi inte får det. Har dock inga större förväntningar, vi har ju varit på gång ett tag med hus nu, men det skiter sig alltid på nåt vis. Oftast är det så enkelt som att nåt jävla aber bjuder mer än vad vi gör.

I går ringde jag min mamma 6 gånger. Det är inget ovanligt. I snitt ringer jag ungefär till henne 5 gånger om dagen.
Oftast vill jag inget. Jag brukar hitta på en anledning, och sen ringer jag. I går ringde jag först för att se  vad hon skulle göra under dagen. en tvångsmässig rutin jag gör, varje morgon. Sen fick hon vara i fred ett par timmar, sen funderade jag ut en ny anledning att ringa, den här gången ville jag berätta att de tagit bort visningen av huset på fredag, och att den nu bara var på torsdagen. Mamma var säkert skit intresserad?!  tre gånger ringde jag sen för att fråga om hon skulle med på husvisningen. Sen ringde jag efter husvisningen 1 gång för att redovisa hur det varit. I dag har jag bara ringt tre gånger, måste vara rekord! Med detta kan man ju dra slutsatsen att mamma är lite lätt förföljd. Och vad värre är, jag är inte den värsta stalkern hon har. Min syster är mycket värre. Hon leker att hon har flyttat hemifrån, skaffat egen lägenhet och allt, en perfekt täckmantel för vilken mammagris hon är. Den tjocka, feta navelsträngen ligger som en lång kabel mellan storgatan (där J bor) och granvägen (där mor bor) och I själva verket får mamma vara glad om Jossan ens sover i sin lägenhet. Mamma brukar ljuga ibland när hon är ledig, för att få vara i fred hemma. Syrran äter frukost, lunch och kvällsmat hos morsan och blir helt hysteriskt när hon inte vet var morsan är. Det blir vi iofs allihop. Åker mamma på någon form av utflykt utan för bostadens gränser, utan att ha meddelat detta och dessutom inte svarar i sin mobil, då går telefonkedjan varm. Är telefonkedjan resultats lös börjar panik ringningen åter igen till mammas mobil, som förövrigt måste vara otroligt välgjord eftersom den inte exploderat än. För ett tag sen gjorde mamma en sån här oanmäld utflykt till bergvik. När hon satte sig i bilen efter ca 2 timmars försvinnande,  och tittade på telefonen hade hon ca 20 missade samtal. Fördelningen av dom var väl ca 14 från Jossan, 2 från Pontus, 2 från mig, och 2 från Lena boy. När vi väl fått tag i henne har hon ofta en utskällning att vänta från minst en av familjemeddlemarna som hade velat följa med på vad hon nu var på. Stackars mamma.. men det positiva är att hon aldrig kommer att behöva bli en sån där stackare man läst om i tidningen, som dör och inte blir hittad på tre månader. Det skulle väl ta oss ca 4 minuter att spåra henne, sen skulle vi dö av sorg och hjälplöshet och begravas ihop klämda i samma kista som henne. Inte lätt att bli av med Hultman barnen precis.. Undrar om hon ammade oss för länge?! 

häj så länge!