theresehultman

Tänk vad snabbt tiden går? Urusel på att uppdatera bloggen har jag varit, av legitima själ:-)
Är inte prio ett precis, när man just fått en ny prins i familjen.

Att Lill-lars sett ljuset, det har jag ju redan avslöjat. Men hur gick det till?
Ganska odramatisk händelse om man sätter den i jämföresle med en förlossning alá Hollywood där blod, svett och tårar sprutar samtidigt som den blivande mamman skriker hysteriskt nonstopp med galen blick. Faktum är att Kontsapeln varken blev kallad för någon form av könsord eller fick någon käftsmäll för att han "befruktat" mig, inte heller blev han ombedd att dra dit pepparn växer.
I filmernas värld brukar hela kalaset börja med att en halv syndaflod av vatten forsar ur någons bralla, och sen är det bråttom minsann. Det ultimata är ju om någon halkar i floden. Gärna den blivande fadern. Så blev det inte heller.

Under graviditeten, har man skapat sig en fantasibild av hur det ska bli när man äntligen får berätta för sin käresta att:
Nu är det dags!
Det är ju vad man väntat på i nio månader. Klart man föreställer sig ögonblicket som lite magiskt.
Kanske att man ringer när han är på jobbet, väcker honom mitt i natten eller dylikt. Givetvis ska han bli alldeles över sig given av oro och förstås av glädje.
I mitt fall blev det väl inte riktigt som i fantasin...
Vaknar vid kvart över 5 på morgonen och känner att det värker lite i magen, ut i ryggen. Konstapeln vaknar ungefär samtidigt och går inget ont anande på toan för att utföra en av sina sedvanliga morgonritualer. Jag är fortfarande inte säker på att det är värkar jag känner, så jag säger inget till honom. Ligger och klockar, vad som ändå visade sig vara värkar. De kommer med ca 5 minuters mellanrum. Väntar på Konstapeln. Fortsätter vänta. Och väntar.
När klockan passerat 6 och han fortfarande sitter på skithuset känner jag att jag börjar bli irriterrad. Inte för att han vet vad som var på gång, men ändå. Sitt gärna på toan i en timme?!
Tillslut var jag tvungen att fråga om han var färdig snart eller vad som händer.
svar:
-Nej!
Men va fan, tänkte jag, och sa:
- Jag har värkar
-åh fan, sa Konstapeln och blev plötsligt klar på två minuter.
Det var det magiska ögonblicket...

Klockan 8 åkte vi hemifrån,  mot sjukhusets förlossningsavdelning.
Vid 9 konstaterade de att jag var öppen ca 6 cm.
Jag stod upp genom nästan hela värkarbetet för att skynda på det hela. Lustgasen hade jag i högsta hugg hela tiden. Vid 12 var jag öppen helt och ca kvart över 12 tog de hål på fostersäcken, så att vattnet gick. 12:32 är han född. Efter ett par timmars värkarbete och 5 krystvärkar!
Konstapeln var en klippa (helt fantastisk!). Jag var en gud. Elias var en vacker som en sagoprins och lyckan var total. 

Jag hade ju funderingar på att ta epidural, men jag klarade mig utan. Tog något (som jag tror) heter livmoderhalsbedövning istället. Den hjälpte lite grann i ca en kvart. Det var mer besvär att få den, än vad den hjälpte. Blir det fler barn nöjer jag mig med lustgas.  


Någon timmer efter förlossningen


första natten, avdelning 11


Slagen hjälte och pappan till underverket fick ingen egen säng,
men det hindrade honom inte
från en tupplur.